Vi föds, lever och dör.

Allt du sagt eller har osagt, allt du skulle göra. Man är dödsdömd samma sekund som man föds. Tänker man så blir det lite lättare, lättare att leva. Lättare att dö. Lättare att vara modig eller ta tuffa beslut.

”Vad fan, jag ska ju ändå dö snart. All in!”

Hur många gånger har man inte dansat på vansinnets brant? Så många gånger att jag inte längre minns.

Med det sagt, så är tiden där emellan av yttersta vikt. Tiden mellan födsel och död. Det vi kallar livet, eller verbet ”att leva”.

Vi förvanskligar det, gör det svårare än vad vi tål. Tänker, låtsas, hoppas, önskar och allt sånt där. Lev bara, njut av stormen. Var snäll och ha kul. Vem bryr sig om det blir lite fel, så länge ingen kommer till skada.

Han kom, han sprang, han hann. Livet är sprinten, pulsen, rädslan och hoppet. Det är precis där i ”han sprang” hoppet lever som mest. Precis som du.

Vi föds, lever och dör. Det svåraste är redan gjort någonstans i biologin – nu ska du bara våga lite där emellan.